Nu var det ett tag sen som vi skrev på bloggen. Men det beror på att vi inte har förflyttat oss så särskilt mycket sen förra blogg inlägget.

Vi kom tillbaka till Bonnie som hade legat i vattnet i Port Luis Marina på Grenada sedan juni-21.

Vi hittade ett Schweiziskt par som också skulle vara i marinan under den tiden Bonnie låg där. De var villiga att oss att titta till Bonnie, så var fjortonde dag fick vi bilder och uppdateringar om båten. Det kändes väldigt skönt att någon höll koll på båten.

Den femte november flög vi via London, Toronto till Grenada, då var det fortfarande pandemin och det var inte lätt att klara av alla länders villkor för inresa. På Arlanda tog vår incheckning över två timmar då de skulle kontrolleras om alla villkor var uppfyllda. Jag hade full koll på allt men det hade inte damen i inchecknings disken.

Hon blev tvungen att ringa sina chefer hela tiden för att kontrollera. Hon hängde upp sig på att vi saknade returbiljett till Sverige! Vi sa att vi ska inte flyga utan segla hem! Det hade hon helt klart svårt att förstå! Hon visste knappt var Grenada låg, men skulle i alla fall ha klara besked på till vilka länder vi skulle segla efter Grenada, och hur länge vi skulle stanna i respektive land.

Jag räknade upp länderna i den Karibiska ö kedjan och hon upptäckte att hon saknade kunskap även om dessa länder. Så när jag inte exakt och precist kunde ange hur länge vi skulle stanna i varje land, gav damen i incheckningen upp.

Så hals över huvud sprang vi till säkerhetskontrollen. Där var kön oerhört lång, så för att hinna med vårt flyg till London fick vi tränga oss förbi med hjälp av en säkerhetsvakt. Vi bordade planet i sista stund och påbörjade resan mot Grenada. Då pandemin gjort att vi var tvungna ta oss till Kanada istället för att flyga via USA, var att det inte fick inresevisum, om man kom från Europa eller Norden vid detta tillfälle.

Så vi hamnade en natt i Toronto. Sen flög vi till Grenada och hamnade i karantän i tre dagar på hotell. Den nionde november kom vi äntligen fram till Bonnie.

Hon hade klarar sig oerhört bra i vattnet i fem månader, så det var bara att vädra ut och bädda rent i sängarna så var vi klara för avfärd igen.

Vi stannade en vecka i marinan då vår frys hade gett upp. Så varje kväll kom en kylkille och fixade med vår frys! Lite konstigt tyckte vi att han aldrig fick fart på frysen trots fyllning av freon. Tyvärr var kylkillen inte särskilt kunnig. Vilket gjorde att vi blev tvungna att hitta en ny kylmontör.

Det hela slutade med att vi köpte en helt ny kylplatta och ny kompressor. Vi köpte en ny kyl kompressor i Sydafrika 2019 så den var inte gammal. Men för att vara säker på att frysen skulle fungera så blev det helt nya grejer. Det var visserligen inte länge sen vi bottenmålade men vi behövde fylla på med färg, då snäckorna fått fäste i botten igen. Så Vi blev kvar på Grenada till lite före jul, då vi seglade upp till Carriacou.

Som alltid när man ska segla upp mellan Grenada och Carriacou så är strömmen mellan öarna och motvinden ett evigt bekymmer. Seglingen upp blev både lång och blöt. Man måste också hålla sig väldigt långt från den undervattens vulkan som ligger mellan öarna.

Vi kom till slut fram och kunde ankra på 5 m djup i klart vatten. Lite trixigt är det att ankra i Tyrrel Bay Carriacou. Det är bara ett tunt lager av vit sand sen är botten bara korall, så varje gång vi ankrar dyker Tommy ner och kollar att vi hittat en djup sand ficka att trycka ner ankaret i.

Carriacou är en fin liten ö här finns det mesta och så har de ett härlig lugnt tempo här. Det finns enkla restauranger och små barer som serverar lokal mat.

Med lokal mat menas kyckling i alla dess olika former. Något som vi gärna äter är Roti!

De kokar potatis, curry och olika kryddor tillsammans med kyckling kött ofta med ben, tills det blir en slags lapskojs. Sen fyller det lapskojsen i en stor vete tortilla och paketerar den till en rektangel. De är ofta så stora att Tommy och jag delar på en till lunch, men gott är det.

Vi tar PCR test för att segla upp till Union Island, vi seglar iväg utan att fått svaret, som naturligtvis inte kommer förrän efter 72 timmar, vilket är deadline!

Vi var flera som tog test samtidigt och en båt från Holland, där fick alla ombord negativt svar. Men kaptenen fick inget svar alls! Lite snopet men det gick bra ändå då ingen egentligen tog sig tid att titta på våra negativa svar.

De hade infört agent vid incheckning som tog extra bra betalt såklart, så det är fortfarande jobbigt att segla mellan länderna. Dagen för julafton seglar vi upp till Tobago Cays, här är det fullt med båtar till och med dubbelt fler båtar nu än när vi var här i mars. Men nu har ju pandemin släppt lite och folk vågar flyga igen. På julafton har vi regn nästan hela dagen, så vi stannar ombord och äter sill och köttbullar. Ringer hem till barnen och önskar god jul.

I mellandagarna kommer det flera svenska båtar till Tobago Cays! Modesty med sina barn ombord som lyckades få covid på flyget ner, så de fick en extra vecka i paradiset då man inte fick flyga hem utan negativt PCR test. Ingen av dem blev särskilt sjuka, men de höll sig för sig själva så klart.

Här låg även svenska båten Minerva som seglat över med ARC rallyt från Kap Verde. Aurora med sina tre barn ombord som vi träffade förra säsongen är här, och en hel del andra svenska båtar som kommit över med ARC rallyt. Vi samlades på stranden och grillade tillsammans några dagar före nyår. På nyårsafton blev det långbord på Tobago Keys med grillad hummer och glad musik. Det var ett hundratal personer som satt på enkla träbänkar i sanden och firade in ett förhoppningsvis nytt och bättre år än pandemi åren.

`
Vi seglade vidare till Salt Whistle Bay men nu gick det knappt att få plats mellan alla dessa hyr katamaraner. Så vi gick och la oss i den större viken på Mayroue, Salina Bay. Tillsammans med Aurora och Minerva. Mayroue är en liten enkel ö med några hundra bofasta.

på lokala rom destilleriet på St Lucia. Jag
Men det finns en svensk som driver ett lyxigt hotell här som han byggt upp på stranden. Hit var vi seglare välkomna att ankra och komma upp och äta eller ta en drink, och så fick man bada i deras fina pooler.

Vi seglade vidare till Canoan tillsammans med Minerva, då Aurora som hade besättning skulle vidare till Martinique för att lämna av dem. Vi ankrade utanför den oerhört lyxiga marinan som ägs av en Irländare. Här finns en hel halvö som de byggt upp en stad runt.

JöDe har en egen flygplats för super Jet och en enorm hamn för superyacht. Vi gick in och tanka diesel och vatten, men att stanna kvar i marinan skulle kosta runt 1.000kr/ natt. Så vi la oss på svaj utanför den vackra sandstranden och tog jollen in för att handla och gå promenad.

På promenaden stötte vi på flera små landsköldpaddor som gick runt, på vägen och i terrängen. På Canoan finns inte så mycket hotell så det är bara lokalbefolkningen som bor här. Vi stannade till på en av de hemmabyggda små barerna och tog en öl och njöt av utsikten.

Den 6 januari seglar vi vidare till Bequia, en härlig segling i halvvind på 3 timmar. Här är det väldigt gulligt med små hotell och massor av restauranger längs stränderna i Admineral Bay. Hit går det stora färjor från huvudön St Vincent regelbundet varje dag. Här finns också många svenskar som stannar kvar hela säsongen.

Vacker liten ö som man kan promenera på, lite uppför och lite nedför. En svensk som har byggt lyxhotell på utsidan mot havet, och en annan svensk som driver en restaurang Papas Bar. Vi gillar Bequia! tempot är lugnt och lite avslappnat, men med lite inriktning på party.

Förra säsongen seglade vi upp till St Vincent och hamnade i karantän i Blue Lagon, så denna säsong seglar vi vidare norrut längs St Vincent och hamnar i en liten smal brant vik på läsidan som heter Ceartons.

Båtkillarna kommer och möter oss flera distans ute till havs, för få tjäna en slant. Men de är luriga de säger att bojen kostar 120kr, och så hoppas de att vi ska betala det till dem.

Men de är ägaren av bojen som senare kommer ut och tar 120kr för bojen. Så har man då givit båtkillen den summan får man betala samma summa en gång till. Båtkillarna gör egentligen ingenting, de hör inte ens till ägarna av bojarna de försöker bara vara först för att få tjäna pengar av oss seglare.

Jag blev lite arg på båtkillen och jag betalade inte 120kr till honom, utan han fick 50kr för att han drog igenom tampen i bojöglan. Men de har det svårt och de är fattiga, så när jag såg att han hade grönsaker och frukt så köpte jag det av honom så han fick ihop till lite mer än 120kr i alla fall.

Viken vi låg i var väldigt dramatisk, med höga berg och svart sandstrand längst in. En liten restaurang låg här också, så åt man där var bojen gratis.

I en liknande vik låg det en ensamseglare som blev vän med ortsbefolkningen, men de svarade med att råna honom på allt han hade ombord mitt i natten.

Så fortfarande är St Vincent lite kriminell. Det beror säkert på att de saknar jobb, och som någon sade till oss senare. St Vincent har en hel del droger och det medför ju alltid kriminell verksamhet.

Härifrån seglade vi till St Lucia och Marigo Bay, även det en lyxig marina med flotta hotell och stora super yacht. Vi la oss på svaj i inloppet och tog en taxi tur tillsammans med Per och Ann från segelbåten Minerva runt på södra änden av ön. Här är de kända två bergstopparna Le Pitons, och det finns även lite aktivitet av läckande gas från sovande vulkaner, vackra trädgårdar och rom destillerier.

Vi provsmakade såklart rommen och köpte med oss ett par flaskor hem. Vi gick sen till Rodney Bay och träffade på den svenska segelbåten Joker, som vi även träffade förra säsongen. Kicki och Leif bjöd ombord oss på rompunch tillsammans med besättningen på Minerva. Vi utforskade så den norra delen av St Lucia, men till fots denna gång. Vi gick verkligen långt hela vägen till utsidan på St Lucia, här träffade vi på hästar och fick oss en tur på dem i vattnet. Lite läskigt att rida barbacka och svårt att hålla i sig. Men om man ramlar av så blir det ju i vattnet.

I början av februari så seglar vi till Martinique och ankrar i Le Marin, bredvid Aurora som legat här länge nu. De hade lite otur! då kaptenen Robert får ont i magen och de blir tvungna söka upp sjukhus. Här konstateras att en omedelbar operation behöver göras på Roberts tunntarm, där en medfödd ficka har satt stopp. Han blir liggande på sjukhus i två veckor och får inte lyfta ett mjölk paket på 6 veckor.

Nu hade de tur att de låg just på Martinique som hör till Frankrike och därmed Europa och här gäller det blå sjukvårdskortet. Men lite jobbigt med språket då nästan ingen kan engelska. Hit kommer också den numera kända segelbåten Ran II med Johan och Malin och deras dotter Vera 2 år. En annan svensk segelbåt med barn ombord är Star. Tillsammans med dessa svenska segelbåtar tar vi en sundowner på stranden, med Aurora och Minerva.


Nu när vi är på franska öar så finns det såklart massor av god mat och gott vin. Så vi fyller fullt med så mycket vi får plats med. Marinan i Le Marin är gigantisk så många båtar är det här. Så efter ett tag går vi ut och lägger oss på sandstranden St Anne, men även här är det fullt av båtar. Vi stannar ett par dagar och promenerar i den lilla staden St Anne och försöker att med det franska språket som jag läst i skolan och även pluggat ombord att ta oss fram.

Vi besöker även Grande Anse men det blir en besvikelse för numera får man inte ankra i sanden framför staden utan vi seglare hänvisas till den rulliga delen av viken där det bara är koraller, så något ankarfäste får man knappt. Konstigt att de låter oss ankra i korallen och inte i sanden. Men fransmännen är lite knepiga tycker vi.

.
Så vi fortsätter runt ön och hittar en magisk liten vik Anse Noir, men då strömmen och tidvattnet skickar runt oss ankrade båtar i olika håll, så slår vi ihop med andra båtar. Vi får flytta oss upp till Anse Mitan, som är en liten semesterort för fransmän, med fin sandbotten för oss att ankra i. Färjan till Fort du France går härifrån så vi hoppar på den och utforskar så staden, som vi har hört har så dåligt rykte.

Vi blir verkligen förvånande! Fort Du France är rent och ankringsplatsen mitt i stan är helt skyddad bakom fortet och en lång fin dingebrygga har de också. Staden är förhållandevis ren, vi har då verkligen sett värre städer än denna. Det finns bra mataffärer och många små restauranger här. Så vi kan verkligen rekommendera seglare att ankra här.

Vi tar PCR test och checkar ut för nu ska vi till Dominica och de kräver båda PCR test och att vi anlitar en agent. Allt som är förknippat med agent betyder alltid stora utgifter, men vill vi besöka ön så får vi vackert betala. De krävde också antigen test vid ankomst som skulle betalas i förväg. Men Dominica är en härligt grön ö!

Här finns nästan inga turister alls inga sol parasoller på stranden bara den lokala befolkningen som badar här. De har en bra organisation här som heter Pays, det är alla de forna båtkillarna som gått samman och bildat en förening som hjälper oss seglare med det mesta vi kan behöva.

De ombesörjer även bojarna och varje söndag ordnar de seglar middag på stranden för oss med gratis rompunch. Men det kostar en slant att på på festen som man måste betala i förväg så de kan köpa in mat och dryck. Men nästan alla seglare ställde upp och besökte partyt.

Vi tog en taxi tur med en kille från Pays och besökte vattenfall tropiska regnskogar, utslocknande vulkaner som pyste ut gas från underjorden i en bäck, såg lite konstigt ut när bäcken kokade men vattnet var kallt. Dagens sista utflykt gick till en stor pool nedanför ett vattenfall, här fanns stora krabbor och sötvattensfiskar.

Men vägen dit var det absolut värsta jag någonsin åkt på, enorma gropar på en väg som gick på en bergskam med stup på båda sidor. Bilen hade svårt att ta sig uppför vägen då den var för brant. Chauffören var tvungen hålla hög hastighet i denna gropiga väg så underredet slog i och förde ett himla liv.

Så jag och Ann sa till chauffören att stanna så gick vi uppför backen, det var verkligen en otäck biltur. Men poolen och vattnet var svalt när vi kom fram så även jag hoppade i. Jag brukar annars vara försiktig med att bada i sötvatten i tropiska regioner, för det kan finnas både det ena och det andra i mikroskopisk väg som kan göra en människa riktigt sjuk.

Men vi klarade oss från dessa sjukdomar. Utsidan på Dominica ut mot Atlanten är fantastiskt vacker! Sandstränder och höga berg och allt är så grönt och frodigt.

Vi besökte en liten lokal choklad fabrik som visade oss hur man framställer choklad. Vad jag inte visste var att en biprodukt från framställningen av kakaobönan är vinäger! Så jag köpte en flaska och den har ett liten smak av choklad, men toppengod att göra dressing på.

Vi fortsätter vår segling till nästa ö! Guadeloupe nu är vi åter i Frankrike. Det bästa med det är att våra telefoner fungerar som hemma. Men är det något fransmännen här har så är det dålig täckning! och bara 3G. På de små öarna runt Guadeloupe har knappt täckning alls, utan man måste göra som förr i tiden söka upp någon bar som tillhandahåller wi-fi

Jag kan för de som är intresserade berätta om hur vi löser uppkopplingen till våra telefoner. Vi köpte kontantkort från Digicel på Grenada och laddar på via en app. Billigt är det inte utan man får betala 300kr för 20G. Ibland har de reklamkampanjer och man kan få det dubbla 40G.
Det som är bra med Digicel som är köpt på Grenada är att man kan ha det sim-kortet ända upp till Dominica. På Antigua blev vi tvungna köpa nytt Digicel kontantkort. Hade man däremot köpt Digicel simkort på Martinique så fungerade de även på Antigua. Jag tycker att detta är struligt varför kan de inte bara se till att man kan köpa ett Digicel kort som passar i hela Karibien, det är ju ändå samma företag.
Vi stannar lite längre på Guadeloupe än vi tänkt oss, då fick tid hos riggaren att byta ett toppvant, samt få till en rigg inspektion innan vi seglar över Atlanten hem. Vi var inne i marinan Bas Du Forte en liten marina mot alla de stora vi sett förut. Besökte Le Gosier som är en liten Sandö med en fyr och resturang på.
Vi stannande också några dagar på Il Sante. Ett par småöar med mycket franska turister på. Här finns små söta trähus och alltid med en kyrka mitt i byn. Gamla militär fort finns det gott om, och nu utgör det turistattraktionerna.
Vi seglade upp längs läsidan på Guadeloupe och ankrade innanför den lilla ön Pigeon Island. Här höll Jacques Cousteau till på 60-talet, och spelande in sina undervattensfilmer som vi såg på tv då.
Vattnet är väldigt klart så vi förstår varför, men vi snorklade och såg en och annan stor hjärnkorall samt väldigt stora Elk koraller, inte så mycket fisk. Men vi är svåra att tillfredsställa när det gäller snorkling numera, då vi upplevt så fantastiska snorkel turer runt hela jorden.
Sista anhalten på Guadeloupe är Desihers. Här finns åter de fina små trähusen med glada fönsterluckor. Det finns alltid ett bageri där de säljer baguette och Pain Du Chocolat. Mysiga små restauranger och så lärde vi oss något nytt!
Boki det är ett tallriks stort friterad bröd, som de fyller med ost,skinka och ägg, sen på med ett lika stort lock av friterat bröd på toppen, som en hamburgare men klart godare.
Vi checkar ut från Guadeloupe och seglar till Antigua, samma dag som vi tar antigentestet för 500kr, så tar de bort den regeln för att få besöka Antigua. Himla otur, men vi hinner varna Minerva som bokar av sin tidsbokning med en halvtimmes varsel.
Vi anländer Antigua efter en ganska hård segling i halvind, vågorna var stora och swellen var enorma, efter en tids blåsigt väder norr om oss. Men Bonnie sköter sig fint, så det är bara att anpassa seglen efter vindstyrkan. Det blåste 15 sekundmeter konstant och lite mer i byarna.
Jolly Harbour dit vi seglar är en liten fin marina, med många villor längs kanalerna som de muddrat upp här och byggt en hel småstad runt. Många amerikaner och kanadensarna som har sina sommarhus här, och alla har egen båtplats utanför dörren. Det finns en fin matbutik då det är mycket turister här.
Vi tar lokalbussen till huvudstaden St John, här lägger de stora kryssningsfartygen till. Ut strömmar tusentals vita turister för att shoppa. Det är konstigt tycker jag att dessa turister är, så intresserade av diamanter och smycken, för butikerna som säljer cartier och dyra handväskor är stora och många.
Men går man en gata lite längre bakom kryssningsfartygen så är det fattigt och eländigt faktiskt. Aurora fick en besättningsmedlem som landade i St John! Mitt på dagen i en liten park bland alla människor. Kommer det fram tre killar som hotar honom med pistol och för in honom i en bil.
De kör honom två mil utanför staden. Där rånar de honom på pengarna men han fick behålla sin telefon, och passet hade han som tur var på hotellet. Visst detta händer säkert i flera städer runt om i världen, men att behöva uppleva det är nog inte så kul.
Vi träffar på Modesty igen med Anette och Christer. Sist vi sågs var på nedresan till Grenada. Vi hade en middag ombord på Bonnie och så tog vi en restaurang middag på sandstranden, där hotellen stod övergivna sen Corona pandemin slog till.
Vi seglade vidare från Jolly Harbour till Deep Bay på norra Antigua, där var det mycket aktivitet av turister som körde Jetski lite hur som helst! Gärna i hög fart, så vi vågade knappt bada bakom båten med risk att bli påkörda.
Nästa dag seglade vi vidare till Barbuda en sträcka på 25 distans, det regnade och var en hel del squall på vägen, så det blev ut och in med seglen hela tiden. Till slut kom den rådande vinden åter och vi fick en fin slör, och gled in bakom den lilla låga ön Barbuda. Sandstränder så långt ögat når, en hel del nybyggnation av resort och hotell som sveptes bort av stormen Irma 2017.
Lite synd tycker vi att bygga på stranden, det ser fult ut och de sätter upp privat skyltar så nära stranden som de vågar. Men ständerna tillhör befolkningen här, som består av 1.600 personer. De slåss just nu för sin ägande rätt av marken, i maj månad avgörs det i Brittisk domstol huruvida invånarna ska få rätten till sin mark.
Vi tog en helkväll på den enda strandbaren som ägas av lokalbefolkningen, med grillad kyckling och lobster på Enoks bar.
Tillsammans med Modesty och Minerva samt ett tyskt par från båten Fantasea. Det visade sig att de också hade en Feltz Skorpion byggd i Hamburg 1993.
Vi hade visning ombord nästa dag på Bonnie och de brättade att de köpte en Feltz bara för kunna segla tryggt på stora hav. Peter som kaptenen heter och som också var i branschen, med tillverkning av plast båtar. Han sa att för hans del fanns inget alternativ till stålbåt för tuffa överseglingar på stora hav, så han köpte en stålbåt.
Vi tog en tur till den lilla huvudstaden på Barbuda och fick en båt tur ut med George för att besöka kolonien av fregattfåglar. Det var en härlig tur på mycket grunt vatten 10-20 cm, där mangrove träsket breder ut sig. Här häckar världens största koloni av fregatt fåglar över 20.000 stycken Innanhavet är väldigt stort som ett jätte träsk med sandbankar.
Här är det en fantastisk barnkammare för alla slags fåglar ovan vattnet och under vattnet för fiskar och lobster. Det finns inga krokodiler som det tex finns i Florida, så fåglarna har inga fiender. De sitter stilla och ruvar på sina ägg, eller matar förra årets unge, som inte kan flyga förrän den är två år gammal.
Hanarna hos fregatt fåglarna kan blåsa upp sin strupe till en stor ilsket röd ballong för att imponera på honorna med vid häckning. Nu när vi besökte kolonien så såg vi bara två röda uppblåsta hanar. De jobbade på övertid, sa vår guide. Häcknings säsongen är från augusti till februari.
Som jag sa tidigare är sandstränderna helt fantastiska, det påminner oss lite om Maldivernas långa vita sandstränder.
Vi seglar vidare till den gamla svenskön St Barthelemy, ön som Gustav III fick av fransmännen för att öppna tullfria hamnar i Göteborg. Men som Sverige senare ger tillbaka till fransmännen. Här står det fortfarande på Svenska lite överallt. Gatunamnen är på både svenska och franska, barer har också svenska gamla skyltar och på varje historiskt monument är texten på svenska. Men det är idag en ö för rika turister, allt är väldigt dyrt här och ön är typiskt fransk. Vi hyrde scooter och åkte runt på ön en dag, då den är ganska liten så på en dag har man sett hela ön.
Nu var det mening att vi skulle segla till sista ön St Martin, för att härifrån segla hem över Atlanten till Azorerna! Men det var någon eller något som såg till att det inte blev så. Först gick kortvågsradion sönder! Och vi lyckades inte få fram någon ny här på St Martin. Vi tänkte ok då köper vi en satellit telefon, men det finns ingen här. Så vi kollade hemma i Sverige, då flera svenskar flyger hit för överseglingen. Men hemma gick det inte att få tag på en Iridium Go förän tidigast i juni! Allt pga kriget i Ukraina, så var alla satellit telefoner slutsålda.
Dessutom håller en vulkan på att mullra på San Jorge Azorerna, varning höjd till 4 på en skala av 5. De evakuerar redan folk därifrån ifall vulkanen skulle få ett utbrott. San Jorge ligger bara nio distans från Fail Horta dit alla seglare går.
Vulkanutbrott har vi fått nog av sedan april-21 då St Vincent vulkanen spydde ut aska över halva Karibien och över vår båt.
Så som uttrycket säger! Är en långseglares planer skriva i sand, och spolas lätt bort. Vi har nu ändrat oss igen, och stannar kvar med båten till nästa år igen. Vi lägger upp Bonnie på Grenada och flyger hem i juni, för att sen åter få en säsong segling i karibiska farvatten. Kan ju kännas skönt att smita ifrån Hemifrån när höst stormarna drar in över Sverige.
Nu får vi ett halvår hemma igen och kan umgås med barn och barnbarn. Det är ju det man saknar mest när man är ute på långsegling. Men vi har ju hela livet drömt om att segla i varma vatten, så nu när möjligheten finns så känns det som vi vill ta vara på det.
Vid pennan Helene